myggmor

Jag kände att det var dags att berätta om min största och mörkaste hemlighet. Jag är vad man brukar kalla en glädjedödare. Så här ligger det till: Varje gång jag går in på en fest - det kan vara vilken fest som helst, hur rolig som helst - så blir det helt tyst. En pinsam och obehaglig stämning uppstår. På sin höjd kanske någon hostar lite. Jag får alltid minst en person att börja gråta av sorg. Sedan går alla.

Det läskigaste jag har upplevt inträffade en mörk och kylig oktobernatt. Johannes var kanske en sex-sju år gammal och på dåligt humör p.g.a några afrikanska kex. Plötsligt bet han sig fast i min arm, och släppte inte på flera dagar även om vi smorde in hans mun med smör. Sen dess har jag alltid haft lite svårt för honom ...

En annan läskig händelse var när jag stämde träff med en som kallade sig Vartmannen som jag mött på en Harry Potter-sida. Vi bestämde att vi skulle ha på oss något "Harry-Potter-aktigt". Själv drog jag på mig en av Bigittas eleganta svarta klädningar, och begav mig mot mötesplatsen, en öppen blomsteräng. Efter en stund kom en man gående: han hade med sig en kvast och ett spjut; det måste ha varit Vartmannen. Jag blev så rädd att jag sket på mig, sen sprang jag därifrån så fort jag kunde, innan han fick syn på mig.